Fången mellan speglar

Väggar, tak och golv av spegelglas

Här är han fast och

har ingen möjlighet att fly

Sakta dras hans hand längs väggen


Han ser ej henne

Hon hoppas på att få vara hans

Trots detta hon vet

Han aldrig kan hålla henne kär


Han ser sin spegelbild

Han drar sig i sitt hår

Vansinnet honom griper

Likt döden utan nåd


Han är hennes fånge

Hon vill vara i hans armar

Så förälskad och vill aldrig gå

Han ej håller henne av


Musiken är hans liv

I den ska han dö och begravas

Nu släcker hon ljuset

Tystnaden är som döden


Sjutton rosor

 

Om jag dör imorgon
ska sjutton rosor ligga vid min grav

Fem ska vara röda
två som läppstift, tre som blod

Fem ska vara rosa
av dem som alltid fanns där

Två ska vara gröna
från dem som mig livet gav

Två ska vara blåa
från dem som kommer fråga varför

Två ska vara lila
från dem med samma själ

Men den ros som jag aldrig räknar
ska vara svart
svart av sorg och saknad
från dig som aldrig ville ha mig


Blodet rinner då världen brinner

Då jag skär mig är jag mig själv. Inget annat beskriver mig så bra på jag tar saxen, skär upp mina gamla sår och ser hur blodet rinner. Då vet jag vad det är som gör ont. Då känner jag någonting jag kan ta på och jag kan säga åt alla att det är det här som gör ont. Ingen annan vet varför, men jag kan inte förklara heller. Om ingen ser så finns det inte. Då jag skär mig vill jag inte leva, då har jag panik. om någon någonsin visste. Jag hatar att göra det. Min kropp blir ful och jag kommer alltid att ha det i bakhuvudet, men jag kan inte låta bli. Då smärtan blir för mycket, gör jag ingenting annat. Jag vill inte och jag sviker alla när jag gör det, men jag kan inte låta bli.



*OBS: endast ett poetiskt inlägg.

Barnet

ett barn som aldrig fått kärlek
ett barn som aldrig fått älska
ett barn som aldrig känt glädje
ett barn som aldrig känt trygghet
ett barn som aldrig känt saknad
ett barn som aldrig känt läntan
ett barn som aldrig fått detta
är inget barn



barnet i min famn bär jag varje dag
ingen annan ser mitt barn
för jag vill inte
barnet i min famn kan ej göra något ont
det är jag som barnet bär som kan göra det onda
barnet i min famn kan jag ej ge bort
för barnet i min famn är mitt

Dödens tjänare

Han är den stiligaste av män

Klädd i svart och blek som snö

Vackrare än måne i natten

Ögon som svarta hav och stjärnor

Hjärtan och stjärnor lyser

Lyser från hans händer

Dock lycka han ej tänder


I hjärtat han står

Det svarta i vit snö han är

Dödens herre han tjänar

Begraver de hjärtan han finner

Och försöker finna nåd

Han bränner stjärna och hjärta

Men känner inget stygn av smärta


Begraver hjärtan med nåd

Han är sänd av döden

Med hud som is och snö

Hans svarta ögon ser den eld han tänt

och sakta han ler


Musiken han skapar

Dör ej med hjärtan

Nåden har ej hört

Någon gång han känner

Ett stygn av smärta bränner

Han går sin väg från döden herre

Han kan ej göra sin tjänare ond

Bort från begravningen av hjärtan

I dödens eld


Kärleken tar död på passionen


Först är allting bra

gå hand i hand

se djupt i ögonen

sedan kyssa


Sedan höra de vackraste ord

som finns

jag älskar dig

du är den enda för mig

tillsammans för alltid


Till sist börjar problemen

tänker olika

gör olika

vill olika

ändå älskar jag dig


Slutet kan vara två

vi håller ihop

vi klarar detta

vi ska vara tillsammans

vi glider isär

detta går inte

det blir aldrig vi igen

endast minnena finns kvar

i hjärtats femte kammare 

där alla krossade drömmar samlas


Det svar jag behöver


Dagen då jag hade alla svar
var jag lycklig
dagen då jag inga svar hade
ville jag inte leva
dagen då jag endast har ett svar
vet jag ej vad jag ska göra

Dagen då jag hade alla svar
var jag endast fyra år
mamma vet allt och då
ska jag ställa alla frågor

Dagen då jag inga svar hade
var världen svart
svart är natt och då
är jag som den

Dagen då jag endast hade ett svar
står jag vid bristninggränsen
att bära eller brista
jag har brustit en gång innan
men nu måste jag hitta den
som åter ska foga mina spilror samman


RSS 2.0